Open de France, Paris, FRA, 2017

Det var länge sedan jag hade en bra lottning med bra utdelning. Nu för andra veckan i följd så lottades jag mot relativt lätt motstånd, trots det svåra garde som turneringar av denna kaliber annars brukar erbjuda (ITF1, respektive Super-Series).  Kanske att enträget tränande och tävlande alltsedan 2010 och framförallt denna termin, äntligen börjar betala sig?
Som skidhjälten Stenmark uttryckte det en gång, så har man väl mer tur ju mer man tränar? 😉
Den pratsamme och sociale indiern Boniface Prabhu hade tyvärr inte mycket att sätta emot denna dag, spelandes utan sin elstol. Till saken hör också att jag faktiskt spelade – även för mig själv – förvånande drömtennis. Visserligen hade jag strängat racketen lite lösare än normalt – en ingivelse som föll väl ut – och motståndet var inte det svåraste, men aldrig hade jag väl väntat mig detta spel ändå. Toppade bollar satt djupt och studsade högt, slice-attacker flög fram lågt och välplacerat, och mina räddningar damp ner djupt och till och med i hörnen, utom räckhåll. En sällsam känsla infann sig, när man själv styrde exakt vad som hände på banan och nästan allt satt där det skulle (åtminstone såhär ur minnet efteråt..;-).

Efter detta togs man snabbt ner på jorden igen via en storförlust mot hårt och svårt servande världstrean Andrew Lapthorne (GBR). Några vackra dueller och poäng blev det av mig, men jag är många nummer för liten ännu.

I dubbel tillsammans med Anders Hård – klubbkompisen och fd världsfemman – blev det vinst, men tyvärr via Walk-Over. Spelvinst är alltid trevligare.
Bra träning avslutade dock denna andra dag, tillsammans med Anders och Mitch McIntyre (CAN).
37 grader. Lagom varmt..

Senare förlorade vi dubbel-semin mot första-seedade (GBR)-paret Cotterill/Lapthorne med 0-6, 3-6. Vi hade dock två fördelsbollar i de första tre gemen och ytterligare tre i ett annat gem, under det första setet.
”Träna på det högre tempot” är nu min grej att ta med mig.
Spelet kändes dock relativt taktiskt bra, med en del vinnare från min spade och polaren Anders spelade mycket bra, som den världsspelare han är.

En på många sätt bra vecka avrundades med en fantastisk midsommarafton och en tät och kul träningsmatch mellan svenskar Hård/Edström och nordamerikaner Hasterok (USA)/McIntyre (CAN). Själv spelade jag mycket bättre än väntat, och våra gemensamma krafter ledde slutligen till vinst med 7-5, 4-6, 1-0 (7), med fyra polare som kämpade och stred, njöt av den svalare värmen (+28 grader) och skrattade gott.

En högsta-notering på Quad-världsrankingen och en klubb-kompis på väg tillbaka till storform – vinsten mot världs-elvan efter underläge 0-3 i avgörande set imponerade stort – summerar väl denna tur till Frankrike.

#26intheworld

Allt för nu, över och ut!
19429617_10155065823979681_1297124297428920058_n

Toyota Open, Île de Ré, FRA, 2017

Dags för min favoritturnering för femte gången, på fantastiskt vackra Île de Ré, i Atlanten, mellan Nantes och Bordeaux.
Trots noga planering med incheckning och lång mellanlandning lyckades min tävlingsrullstol komma på villovägar – för tredje gången på fem år – en icke angenäm vana till just denna turnering. Som tur var så kunde jag använda tennisstolen tillhörande rumskamraten James Shaw (GBR) och hjul i rätt storlek med drivringar liknande mina från amerikanen Bryan Barten. Med detta hopkok och handdukar en masse för att justera sittställning, lyckades jag vinna första omgången mot David Alves (FRA) med 6-2, 6-2. Jag rörde mig bra och väntade in andra studs ofta, eftersom instabiliteten i stolen annars överraskade alltför ofta. Avslappnat trots servar som kraschade alldeles (ryggstödet stödde intet i denna stolsblandning). En fysiskt jobbigt match just därför, men mentalt är det stärkande att kunna prestera när tankarna är belastade med att synka spelschema, att få ihop material och den där känslan av förlust redan innan spelad match.

Andra omgången var mot topp-10-spelaren Bryan Barten, vilket förutom svårt motstånd innebar på nytt lånade hjul, nu från schweizaren Konstantin Schmae. Svårt att prestera, men med hedern i behåll blev det en välspelad förlust givet omständigheterna. Några ranking-poäng insamlade i alla fall…:-)

I dubbel spelade kanadensaren Mitch McIntyre och jag först mot Jance/Bocquet (FRA). Bra rörelse och taktik, samt lovande samarbete – vi spelar även ihop senare i sommar – ledde till seger 6-3, 6-2. Till nästa dubbelmatch (som blev turneringens sista på fredagen) hade min stol kommit och vi fokuserade på rörelse i bakplan och höga, djupa bollar. Mot #4, respektive #7 i världen räckte vi inte till, men det ser bra ut inför nästa turnering. Hedersam förlust återigen med 1-6 0-6.

Tack för en fantastisk turnering!

Paris och Open de France, härnäst!

Allt för nu, över och ut!

Open de Vendée, La Roche-sur-Yon, FRA, 2017

Det började med min bästa match någonsin mot just henne, #30 i världen, Sophie Fraioli (jo, Quad-klassen spelar mixed, eftersom våra skador oftast jämnar ut skillnaden i muskelstyrka).
Serven var alldeles för låg och det tog tid att hitta rytmen mot hennes flacka inside-out forehand. 2-6 och 1-3, 2-4, 3-5 15-40. Nu vid matchbollar emot sig var det dags att vakna…
Jag slappnade av och ledde sedan 6-5 och senare även 4-3 i tiebreaket. Dock räckte det inte riktigt. Förlorade 7-4 i tie-breaket, men ett ordentligt fall framåt i stabilitet och fyra räddade matchbollar får man ta med sig som steg i rätt riktning.

I consolation blev det först en bra och riktigt underhållande match. Jag mötte Roberto Romo som jag tidigare (i Rioja Open -15) spelade en helt jämn tre-setare mot. Nu var mina returer avslappnade och välplacerade, mitt spel var rörligt och min strategi med högt spel mot hans backhand fungerade utmärkt! Förmodligen min bästa match hittills i livet, med en vinst 6-1, 6-2. Att Séb Jance (som någon vecka tidigare spöade sk-ten ur mig), spelade en tre-setare mot samme spanjor dagen innan, gör denna min komfortabla välspelade bedrift än större! Minns detta för framtiden!
Matchen därefter blev tråkigt nog en seger pga WO och skada. Trevligt med vinst, men man vill spela till sig dessa…

I round-robin-dubbel tillsammans med Sophie Fraioli, blev det två trevliga och åtminstone en jämn match, men inte mycket att skriva hem om förutom att lägstanivån och stabiliteten förbättrats ytterligare några steg.
En nöjd och lycklig consolation-segrare tackar för sig.

Allt för nu, över och ut!

Czech Open, Prostejov, 2017

Första rundan mot tidigare nr 12 i världen, Alberto Corradi (ITA), blev en svårartad tillställning.
Vårt förra mötes agerande, då jag vann efter utmärkt spel och en WO vid 6-6 i första set, syntes inte till. Visserligen var det inomhus den gången…
Det blöta gruset och hans konstanta stoppbollar var inte någon bra kombo för undertecknad. 1-6, 0-6 med en hemläxa att hantera frustration, blev resultatet.
I dubbeln – round-robin-lottning tillsammans med en ny italienare, Nicola Codega – var det svårt för oss med låg ranking, men för egen del spelade jag riktigt bra. Serven led av lågt uppkast, men strategin att jag spelade på fördelssidan, var lyckosam. Hans höger-forehand med kraft mot deras mittplan och min loopade backhand i mitten mot baslinjen gjorde det svårare för motståndet. Turligt nog var min vinklade forehand samtidigt extra avslappnad dessa dagar, så i våra båda matcher bör minnas 7 raka gem  i vardera match där vinklade forehand-returer, raka slice och höga backhand-vinnare från min spade gav oss oväntad glädje. Bland annat bedriften att gå från 1-3 till fördelsboll till 4-3, i matchen mot Di Cosmo/Corradi (ITA) – och fortsatt bländande bollar/gem mot vinnarna i nästa förlust  – läggs till minnesarkivet.

I consolation(-matchen, det var en liten lottning) ställdes jag mot min dubbelpartner. Tyvärr var jag alldeles för ivrig i nästan alla gem.
15-40 stod det i väldigt många gem innan jag slutade förivra mig, fokuserade på bollträffen och slappnade av bättre. 6-4, 0-3, till en början. När jag sedan lyckades hitta fokus för att skapa bolldueller och därigenom rörde mig bättre, vände jag till vinst 6-4, 7-5. En av mina bättre matcher i karriären ledde till consolation-vinst.
Värmningarna och träningarna med italienaren Di Cosmo och topp-10-spelararna Barten (USA) och Schröder (NED) gav tillsammans med gymbesök en bra grund för en ordentligt förbättrad lägstanivå.
En bra vecka ”på jobbet”.

Allt för nu, över och ut!