Austrian Open, Groß-Siegharts, AUT, 2017

Ytterligare en turnering som firar 30 år detta år (tillsammans med bl. a. Swiss Open och Belgian Open).
Nu för första gången i denna österrikiska by, som bara fått lovord genom sitt engagemang för denna ITF2-turnering. Bybor såväl som högdjurs-politiker gav av sin tid för oss alla. Såväl landets vice-president som försvarsministern kom och tittade på spelet.
Tyvärr gjorde det regniga vädret att de redan innan vädret tunga konstgräsbanorna blev ännu tyngre och att bollarna mer påminde om vattenballonger under värmning vissa morn’ar.
Dock visade det sig att tidigare års aversion mot att spela här pga banorna, kom på skam en aning. Visst är banorna tunga – särskilt under och efter regnväder – men samtidigt så bidrar sanden som blandas ner i konstgräset till en högre studs än väntat vid toppade bollar, samt att det går att dra fördel vid spel med forehandslice, så vissa lärdomar kan man ta med sig vid eventuellt framtida besök till denna trevliga turnering.

Spelmässigt togs ytterligare några steg framåt. Första matchen mot Silvestrone (ITA) blev en repris på premiärmatchen i Barcelona Open, men denna gång så kom jag igång senare, då rörelsemönstret led av banans betungande konstitution. Efter långa, jämna gem trots 0-6 i första set så blev det andra mycket bättre, då jag bytte strategi till att spela mer avslappnat och djupt med forehand. Resultatet nådde dock inte till mer än 0-6, 4-6.
I consolation mot sommarens flertalige dubbelpartner Mitch McIntyre (CAN), blev början bättre fokuserad och även resultatet mer jämnt än senaste bataljen i Swiss Open.
Tyvärr var det fortfarande för många lösa returer och tveksamma backhand-attacker med placering av bollen i mitten, utan tillräcklig bestämdhet. Sannolikt för att rullstolsplaceringen lämnade mycket i övrigt att önska.

I dubbel spelades det mycket bättre (vanan trogen). Denna gång i par med en ny, väldigt trevlig bekantskap: den lokale österrikiske, flerfaldige Paralympics-hjälten Tomas Geierspichler (dock inom rullstolslånglopp).
Hans begränsade tenniserfarenhet kompenserades av en imponerande tävlingsinstinkt och snabbhet i rullstolen. Vi båda gamla uthållighets-hjältar (med 14 paralympics-medajler inom laget) kämpade hårt och slet till oss 2-6, 2-6 mot bröderna Laudan (GER). Detta via en hel del vackert spel och avgöranden från våra racketar, under parollen (med glimten i ögat) ”De unga börjar tröttna!”.

Rörelseträning för att skapa plats, tillsammans med offensivt forehand-fokus, noteras som hemläxa.
Tourens bästa spelarparty (denna gång med ett av de bättre coverband jag hört, TribU2), blir ett kärt minne.
Vad kan denna by bjuda nästa år månne, då årets samtidiga österrikiska mästerskap i ballongfärd, då utgör världsmästerskap? 🙂
Jag återvänder gärna… Då sannolikt med några extra dagar planerade, för besök i landets vackra och högkulturella huvudstad, Wien.

Allt för nu, över och ut!

 

 

 

Belgian Open, Namur, BEL, 2017

Årets hittills tuffaste startfält och svåraste lottning. Dock en första träning med #10 i världen, Bryan Barten (USA). Världsspelaren och tenniscoachen ”i det civilia”, lämnade många nyttiga tips, såväl som lovord om mitt spel.
Mycket uppskattat i svåra tider, vad gäller motståndet som väntade!

Ett rörligt spel med mycket rörelse och en del långa bollar – kryddat med en vinnande backhandsmash – kändes som mitt bästa spel på länge, även om det inte räckte långt mot dubbelvinnaren från Rio, Heath Davidson (AUS): 1-6, 0-6.
Consolation i singel tog snabbt slut mot tränaren från början av veckan (Bryan Barten, USA), men i dubbel tillsammans med Mitch McIntyre (CAN), var det som vanligt rörligt, välspelat och roligt även om motståndet Sithole/Davidson (RSA/AUS) inte gick att betvinga.

En vecka där motståndet gjorde att lärdom av förluster blev det man tar med sig. En väloljad organisation firade 30 år med turneringen. Grattis!

Allt för nu, över och ut!