Featured

Välkommen/Welcome!

 

Välkommen till beskrivningen av mina tennisäventyr!

Alltsedan Rioja Open 2015 skriver jag  mina inlägg på svenska, även om mången övrig information återfinns på engelska.
Det otroligt mångfacetterade språket fascinerar mig. 🙂

Welcome to my tennis adventures, in writing!

This blog handles my adventures and experiences on the UNIQLO wheelchair tennis tour, starting off with the Swiss Open in 2011. Note that there will be periods of inactivity on my blog, in-between the tournaments.

Ever since Rioja Open 2015, my posts are however posted in Swedish.
Please get in touch with me directly, if you don’t speak Swedish.

Annonser

Swedish Open, Uppsala, SWE, 2017

Lottningen detta år blev lyckad. Första bataljen var mot förra årets consolation-motståndare Christer Jansson (SWE).
Började bra, men förivrade mig litet för mycket och blev bitvis stillastående och andra stunder för velig i avsluten, 3-6 i först set.
I andra set spelade jag mer fokuserat, rörligt och avslappnat,  även på serve-returer, 6-2 till undertecknad.
I tredje och avgörande set, spelade Christer mer distinkt, vilket resulterade i 1-5 (0-40) innan jag vaknade och fokuserade utan att överarbeta. Jag kämpade mig tillbaka till 4-4 och jämna gem matchen ut, men förlusten 4-6 tog ont.

I dubbeln spelade jag och Becky Coleman (GBR) mot DiCosmo (ITA) och Green (GBR). Kul dueller, men för hårt spel för oss två blev 1-6, 1-6.

I consolation mötte jag sedan min dubbelpartner.
Där var det lättare att driva på bollen och skapa forehand-lägen. Vinst med 6-2, 6-2 värmde gott.
I consolation-finalen väntade min Nemesis från Sardinien, Nick Nobbe (GER). En jämn, hyfsat välspelad och spännande match var väntad och blev också resultatet… Fokus på höga forehand-cross var ordet för dagen.
Missade set-boll till 6-3 i första set, men tappade sedan tyvärr till tie-break och väl däri till 6-7(4). Lite för mycket svåra val i onödigt svåra lägen, tydligen…
I andra set var fokusnivån högre och servarna mot kroppen stabilare, 6-2.
I avgörande super-tie-break ledde jag med 5-2, men började tydligt spänna mig och försökte för ofta med låg forehand-slice trots stel handled. Lyft med backhand som landade i mitten var också alltför vanligt i tighta lägen.
Loopigt spel var bra bitvis även attacker på forehand-cross, men lugnet och stabiliteten svek mig.
Mentalt arbete väntar.

Tack för iår!
Allt för nu, över & ut!

French Riviera Open, Nice, FRA, 2017

Första året för denna drömturnering, åtminstone enligt upphovsmannen, den tidigare franske Paralympics-hjälten Michaël Jeremiaz.
Tenniskomplexet – skapat av Serena Williams tränare, Patrick Mouratoglou – är helt fantastiskt och granne med ett lika fantastisk hotell (med en pool formad som ett tennisracket).

Första omgången blev tyvärr mot svårast möjliga motstånd, världsettan David Wagner (USA). Tydliga 0-6, 0-6, men ett spontant ”Nice pushing” från David får anses som ett gott betyg och ett litet fall framåt.

I dubbel med Antonio Raffaele (ITA) spelade jag bättre än på länge, men synken oss emellan blev lidande av att vi inte spelade tillsammans tidigare (vad jag minns).
Mot världsettan David Wagner i par med förra veckans dubbelpartner Marc Mclean blev det för svårt trots bitvis både smart, djupt och faktiskt elegant spel. Jämnheten i spelet behöver jobbas på…2-6, 3-6.

I consolation mötte jag Marc Mclean (USA) igen! Denna gång med bättre balanserade däck och med litet ”möt-låg-slice-träning” innanför västen.  Således en mycket bättre och jämnare match. De nästan helt nya banorna passade mitt spel också.  Tyvärr räckte det dock inte hela vägen även om det var nära, 3-6, 4-6.

Fantastiska dagar med mycket träning med R. Green & J. Shaw (GBR) kompletterades med en ATV-tur till Antibes.
Vackert!
Ett bra första år för denna lovande  och potentiellt tourens bästa
turnering!

Allt för nu, över & ut!

Sardinia Open, ITA, 2017

Denna gång på Sardinien så började årets koncentrerade träning visa resultat (nåja) även på tävlingsbanan.
I första omgången väntade Nick Nobbe (GER), med liknande skada som undertecknad. Vid vårt förra möte förlorade jag tämligen tydligt (2-6, 2-6 eller dylikt vad jag minns). Denna gång så fokuserade jag på höga cross-slag och hårt körande med de nya magnesium-hjulen. Hårdare material kombinerat med dito lufttryck, gav resultat.
Jag hängde med OK i första set, men hans servande var för bra, 3-6.
I andra set och i början av tredje spelade jag som i trans, men bra rörelse, forehand-cross och djupa räddningar.  Det återstår att säkra serven, dock.
Efter 6-4 och sedan 3-0, 4-1 (30-30) i tredje blev jag dock för stel/ivrig i returer och började komma för tidigt till bollen.  Jag fick vika mig med 3-6, 6-4, 4-6..:-( Serve och retur var min black om foten…
Högre uppkast och bibehållet fokus för bli lärdomen denna gång.

I consolation mötte jag min dubbelpartner Marc Mclean (USA). Hans slice-spel var dock svårt. 1-6, 4-6. Ont om tid, med bollen lågt och hårt framför kroppen blev för svårt. Träning på just detta blev dock en tydlig lärdom härifrån.

I dubbel mötte vi Mika Ichikawa (JPN) och Andrea Silvestrone (ITA). Sannolikt ett högt, djupt och stabilt spel väntade.
Jag spelade i bakplan och körde som en furie, men tyvärr så resulterade det höga, frustrerande spelet också i att jag alltför ofta försökte skapa tryck eller vinkel ifrån bakplan, istället för att alltid lugnt lägga tillbaka djupt och vänta in en kort boll. Då ingen av motståndarna spelade aggressivt, hade detta varit optimalt. Nu blev denna ännu alltför oprövade strategi lite väl stressande trots, allt. Fina och långa poäng, men tvvärr tydlig förlust i kvällsmörkret, 1-6, 2-6. Bra lärdomar att ta med sig, återigen.

En fin ö med trevliga människor värd att återbesöka.
Allt för nu, över & ut!

 

Austrian Open, Groß-Siegharts, AUT, 2017

Ytterligare en turnering som firar 30 år detta år (tillsammans med bl. a. Swiss Open och Belgian Open).
Nu för första gången i denna österrikiska by, som bara fått lovord genom sitt engagemang för denna ITF2-turnering. Bybor såväl som högdjurs-politiker gav av sin tid för oss alla. Såväl landets vice-president som försvarsministern kom och tittade på spelet.
Tyvärr gjorde det regniga vädret att de redan innan vädret tunga konstgräsbanorna blev ännu tyngre och att bollarna mer påminde om vattenballonger under värmning vissa morn’ar.
Dock visade det sig att tidigare års aversion mot att spela här pga banorna, kom på skam en aning. Visst är banorna tunga – särskilt under och efter regnväder – men samtidigt så bidrar sanden som blandas ner i konstgräset till en högre studs än väntat vid toppade bollar, samt att det går att dra fördel vid spel med forehandslice, så vissa lärdomar kan man ta med sig vid eventuellt framtida besök till denna trevliga turnering.

Spelmässigt togs ytterligare några steg framåt. Första matchen mot Silvestrone (ITA) blev en repris på premiärmatchen i Barcelona Open, men denna gång så kom jag igång senare, då rörelsemönstret led av banans betungande konstitution. Efter långa, jämna gem trots 0-6 i första set så blev det andra mycket bättre, då jag bytte strategi till att spela mer avslappnat och djupt med forehand. Resultatet nådde dock inte till mer än 0-6, 4-6.
I consolation mot sommarens flertalige dubbelpartner Mitch McIntyre (CAN), blev början bättre fokuserad och även resultatet mer jämnt än senaste bataljen i Swiss Open.
Tyvärr var det fortfarande för många lösa returer och tveksamma backhand-attacker med placering av bollen i mitten, utan tillräcklig bestämdhet. Sannolikt för att rullstolsplaceringen lämnade mycket i övrigt att önska.

I dubbel spelades det mycket bättre (vanan trogen). Denna gång i par med en ny, väldigt trevlig bekantskap: den lokale österrikiske, flerfaldige Paralympics-hjälten Tomas Geierspichler (dock inom rullstolslånglopp).
Hans begränsade tenniserfarenhet kompenserades av en imponerande tävlingsinstinkt och snabbhet i rullstolen. Vi båda gamla uthållighets-hjältar (med 14 paralympics-medajler inom laget) kämpade hårt och slet till oss 2-6, 2-6 mot bröderna Laudan (GER). Detta via en hel del vackert spel och avgöranden från våra racketar, under parollen (med glimten i ögat) ”De unga börjar tröttna!”.

Rörelseträning för att skapa plats, tillsammans med offensivt forehand-fokus, noteras som hemläxa.
Tourens bästa spelarparty (denna gång med ett av de bättre coverband jag hört, TribU2), blir ett kärt minne.
Vad kan denna by bjuda nästa år månne, då årets samtidiga österrikiska mästerskap i ballongfärd, då utgör världsmästerskap? 🙂
Jag återvänder gärna… Då sannolikt med några extra dagar planerade, för besök i landets vackra och högkulturella huvudstad, Wien.

Allt för nu, över och ut!

 

 

 

Belgian Open, Namur, BEL, 2017

Årets hittills tuffaste startfält och svåraste lottning. Dock en första träning med #10 i världen, Bryan Barten (USA). Världsspelaren och tenniscoachen ”i det civilia”, lämnade många nyttiga tips, såväl som lovord om mitt spel.
Mycket uppskattat i svåra tider, vad gäller motståndet som väntade!

Ett rörligt spel med mycket rörelse och en del långa bollar – kryddat med en vinnande backhandsmash – kändes som mitt bästa spel på länge, även om det inte räckte långt mot dubbelvinnaren från Rio, Heath Davidson (AUS): 1-6, 0-6.
Consolation i singel tog snabbt slut mot tränaren från början av veckan (Bryan Barten, USA), men i dubbel tillsammans med Mitch McIntyre (CAN), var det som vanligt rörligt, välspelat och roligt även om motståndet Sithole/Davidson (RSA/AUS) inte gick att betvinga.

En vecka där motståndet gjorde att lärdom av förluster blev det man tar med sig. En väloljad organisation firade 30 år med turneringen. Grattis!

Allt för nu, över och ut!

German Open, Berlin, 2017

Årets turnering i Berlin visade sig ha ett av de hårdaste startfälten för en ITF2-turnering på mycket länge, inklämd emellan ITF1-orna Swiss Open och Belgian Open, som den är.

Första omgången blev mot världs-åttan Sam Schröder (NED). Hans placeringssäkerhet och snabbhet i stolen gjorde att första set tyvärr var över fortare än kvickt. I andra set bytte jag dock taktik och lyckades utnyttja grus-underlaget mer till min fördel. Vinklade returer med forehand-slice följt av djupa, toppade slag, visade sig fungera bättre.
Tre game lyckades jag knyta ihop: 0-6, 3-6. Lärdomen blir att ”…oavsett den något arytmiska känslan i spelet…Fungerar det, så är det bara att fortsätta.” Jag är nöjd över det spelet och över att ha hittat ett sätt att – åtminstone tidvis – bryta en negativ trend.

I dubbeln (tillsammans med den nye italienaren Nicola Codega) fanns det intet att sätta emot, mot topp-paret Wagner/Barten (USA), rankade #1 resp. #4 i dubbel.

I consolation blev jag som första-seedad lottad mot spanjoren Roberto Romo-Martin, som jag (välspelat) vann mot i Frankrike i maj (6-1, 6-2), men som nyligen tog revansch på mig i en tät match på gruset i Barcelona (4-6, 5-7). Alltså en prestige-match som jag såg fram emot.  Dock visade det sig, att efter lägg-dags så skickade huvud-domaren ut en ny lottning.
När anledningen väl uppdagats och jag påtalat att den ordinarie lottningen då fortfarande var giltig – och att den nya således inte skulle vara det – så hade väl spelet påbörjats och då gäller den som startats.
Detta utgör ett varnande exempel till tennis-kollegor, att kunskap om reglerna är nödvändigt, samt att en huvuddomarens misstag behöver spelarnas hjälp, för att inte påverka lottningar och potentiella rankingpoäng.

Nu blev det istället Marcus Wallner (AUT) som stod för motståndet – en spelare med djupa grundslag (på främst forehand) och bra rörelse i stolen – som hittills har visat sig utgöra svårt motstånd. I första set, försökte jag möta hans höga, toppade slag för att sätta press på hans backhand, men han rörde sig för bra och jag hamnade ofta i tidsnöd. I andra set blev det mer avvaktande returer och återhämtande körning långt bak i banan, från min sida. Spelet blev bättre, men efter att ha hämtat igen svåra lägen (vid bl. a. 1-3 och 2-4), samt räddat vad som kändes som en hel drös matchbollar vid 3-5, fick jag tyvärr vika mig, med siffrorna 0-6, 4-6.
Det är synd att min serve tycktes knyta sig, trots väldigt bra känsla under morgonens värmning och att kraften genom bollen tycktes saknas under stora delar av matchen, trots ändrad tape-ning på vänsterhanden.
Jag behöver fundera över racket-vinkel, stabilitet och tyngd kontra möjlighet till topp-spin och vinklar. Vidare så avslöjade tagna foton från under matchen att jag ofta använder backhand trots att det inte synes nödvändigt. Stabiliteten på forehand bör utnyttjas!
En tung förlust, som förhoppningsvis leder framåt – trots allt – tack vare förankrade förbättringsidéer och ljusglimtar i mentalt fokus sent i matchen.
Tack för denna gång, Berlin! Snart bär det av till Namur och Belgian Open.

Allt för nu, över & ut!

 

 

Swiss Open, Genève, 2017

IMG_1850Den 30e turneringen i Genève leverade som alltid. Tyvärr gäller inte detta personalen på Arlanda som trots direktflyg och prioritetstaggar, tappade bort min tennisstol (för andra gången på tre försök på kort tid!).

Efter att personalen på Genèves flygplats dessutom antagit fel om både stol och hjul, krävdes att jag själv letade efter grejorna på plats för att till slut återfå desamma. Att SAS dessutom väljer att skicka borttappad, prioriterad tävlingsutrustning via en annan flygplats mer än ett dygn senare, trots ökad prioritet på ärendet och flera direktflyg per dag, är fascinerande undermåligt och samtidigt förödande för förberedelserna.

IMG_1858
I stödjande samtal med Antonio Raffaele (ITA) innan match, efter att vi lånat utrustning av varandra pga felande flygbolag.

Med utrustningen slutligen på plats presterade jag dock riktigt bra mot världs-elvan Hasterok. Alla gem utom ett i första set, var fördelsgem, i den – i hård blåst – hedersamma förlusten med 1-6, 2-6.

I Consolation, ställd mot min dubbelpartner Mitch McIntyre (CAN), blev det för svårt att hålla djupet och höjden, mot vänsterspelaren.

Spelet var jämnt, men det faktum att jag alltför ofta lade givna upplägg strax bakom baslinjen i blåsten, blev för mycket: 1-6, 2-6.

I dubbel-kvarten mot Jance/Fraioli (FRA) spelade vi dock helt suveränt, både som lag och individuellt. Min forehandcross från fördels-sidan var effektiv, både med attacker centralt och höga toppar mot deras backhand-sidor.

Vi låg under 2-4, men vände och vann med 7-6 (9-7 i tiebreak), 6-3.

Helt klart min bästa dubbelmatch hittills, både strategiskt och prestandamässigt!

I dubbel-semin (mot #1 och #4 i världen) fick vi nöja oss med enstaka långa bollar och vackra placeringar. Min vinnande forehand-retur (cross), på världsettans serve vid gemvinst, glömmer jag aldrig, trots 0-6, 1-6. 🙂

IMG_1889
Ny högsta-ranking i dubbel (18), efter Swiss Open 2017

Allt för nu, över & ut!