Featured

Välkommen/Welcome!

 

Välkommen till beskrivningen av mina tennisäventyr!

Alltsedan Rioja Open 2015 skriver jag  mina inlägg på svenska, även om mången övrig information återfinns på engelska.
Det otroligt mångfacetterade språket fascinerar mig. 🙂

Welcome to my tennis adventures, in writing!

This blog handles my adventures and experiences on the UNIQLO wheelchair tennis tour, starting off with the Swiss Open in 2011. Note that there will be periods of inactivity on my blog, in-between the tournaments.

Ever since Rioja Open 2015, my posts are however posted in Swedish.
Please get in touch with me directly, if you don’t speak Swedish.

Annonser

Preston Indoor, GBR, 2018

Årets första turnering. Försäsongsträningens timmar var nästan dubbelt så många som heltidsåret 2017, så det lovade gott, även om de sista veckorna bjudit på litet fökylningskänning med några hellediga dagar för omväxlings skull.
Första matchen var mot min baneman från Barcelona, Andrea Silvestrone (ITA). Då blev det 3-6, 3-6 då. Nu blev det istället tyvärr anspänning trots planen att lägga djupa bollar och vänta på en kort för att sedan gå in med en välplanerad, pressad forehand-slice utåt hörnen.
Tyvärr så spelade vänsterspelaren bättre väntat och pressade mig till att lägga alltför många bollar i mitten efter räddningar.
Även om spelet var bättre och bollarna längre så säger ändå resultatet 0-6, 1-6 att strategin alls inte fungerade.
Förhoppningsvis skulle consolation-turneringen te sig bättre, i mer avslappnat läge.
Väl där väntade Gary Cox (GBR).  Vi möttes två gånger 2017 och har 1-1 med avgörande i super-tiebreak bakom oss. Efter 30 minuter på armcykel och en session hos lokale sjukgymnasten var det avslappnat och därigenom bra tempo i stolskörningen. Taktiken var till stor den samma som tidigare, då jag visste att för många korta bollar i mitten skulle straffa sig, trots att Gary spelar särskilt offensivt. Loppade placeringar utåt kanterna lönade sig tillsammans med tempoändringar via pressade forehandslice-attacker.
Första set flöt på bra då jag först experimenterade med två studs på returer (mer tid för mig), men sedan insåg att fördelen med mindre tid för mottagaren också fungerade bra, eftersom jag rörde mig rätt och var avslappnad.
I andra set spelade Gary bättre så från 0-2 fick jag arbeta i uppförsbacke nästan hela vägen, inklusive svåra underlägen i gemen: 2-3, 3-4, 4-5. Vid 6-5 fick jag litet luft och lyckades vinna: 6-2, 7-5. Märkligt, vad jag spelar bättre vid t. ex. 3-4, 15-40. Jag behöver hitta det avslappnade spelet mer generellt i spelet, helt klart. Inte bara vid underlägen.

I nästa consolation-match väntade Greg Hasterok (USA), förra årets topp-15-spelare och tidigare #5 i världen.
Forehand-slice fick göra skäl för namnet och de loopade placeringarna fungerade bra i början. Även serven fungerade bra mot vänsterspelaren.
Tidigare bästa resultat 1-6, 4-6 kom på skam när jag ledde 5-1 i första.
Sedan började han dock spela svårare med mer skruv och välplacerade vinklar, vilket gav mig mindre tid. Istället för att fortsätta på inslagen väg, finns en risk att det mer spända spelet blev nervöst, istället för att acceptera de välplacerade slagen för honom och bibehålla planen.
Tyvärr rasade gemen iväg, så 5-1 blev 5-7.
I andra hittade jag dock tillbaka och ledde med 4-1. Även här upprepade dock mönstret sig. Mina servar blev oftare på hans forehand, och resulterade i en sur förlust 5-7, 5-7 . Fem(!) tillfällen med 30-15 i andra set blev 30 lika, istället för 40-15 (Måhända ännu fler i första set). Detta måste hanteras, för att behålla fokus hela matchen igenom.
Karriärens bästa singelmatchen, får dock sägas, även om ytterligare träning på tighta lägen är nödvändigt. Särskilt mot bakgrund av de många tre-sets-förlusterna från fjolåret efter ledning i avgörande set.

I dubbel mötte jag och Richard Green (GBR), andra-seedade klubbkompis Anders Hård och James Shaw (GBR). Vi spelade vår bästa dubbel hittills tillsammans med många och långa dueller och räddningar, spel-förändringar och forehandslice-avgöranden. Tyvärr räckte vi inte riktigt även om spelet lovade mer än siffrorna 2-6, 3-6.
En utvecklande vecka, även om besvikelserna också finns där.
Det stora att ta med sig hem till träningen är dock att matchspelet börjar närma sig den nivå som träningen utlovar. Äntligen! Efter alla dessa år.
Nu väntar en än svårare turnering i Bolton inte långt härifrån.
Nu gäller det att omsätta lärdomarna i praktiken redan nästa vecka.

Tack för en bra vecka.
Allt för nu, över och ut! 🙂

Bath Indoor, GBR, 2017

Sista turneringen för året blev i den – redan av de gamla romarna – ockuperade kurorten Bath. Ett besök på de historiska baden och platsen där Mary Shelley skrev om Victor Frankenstein och hans monster lugnade sinnet inför bra spel.


Första omgången, mot brasilianske topp-15-spelaren Silva, blev bättre än väntat på det ypperligare banorna på Bath University:  många fördelsgem. Ett som till och med varade så länge att domaren tappade koll på tiden (längre än 25 minuter..). Dock behöver man ju vinna fyra bollar per gem. 1-6, 0-6.
Ett tips från kompis Anders Hård om fler forehandslice för attacker/ändrat tempo visar nog litet på att jag inte vågar spelar så avslappnat som jag behöver, när väl avgörande lägen dyker upp/jobbas fram.

I consolation mötte jag Gary Cox (GBR), som jag tidigare förlorat en tät tre-setare mot tidigt under 2017. Nu gick jag ut hårdare och placerade bollarna bra i första set, 6-2. I andra blev det tätare, 3-6, efter många servar som inte orkade över nät. I super-tiebreak var det återigen väldigt jämt, men denna gång lyckades jag (för en gångs skull) vinna, 6-2,3-6, 1-0(8).

I nästa match mot James Shaw (GBR), försökte jag tänkta på våra gemensamma värmningar i bland annat tidigare under hösten, där jag rört mig bra och attackerat med kraft, utan tveksamhet. Även om värmning är just värmning, så finns det något att ta lärdom av där. Jag hade gem-boll till 2-0, men längre än så räckte det inte mot topp-15-spelaren.

Ett fantastisk år med fokus på träning, nya förbättrade hjul och en lärorik vår i Frankrike/Tyskland/Tjeckien är till ända.

28 respektive 38 platsers förbättrad ranking (som bäst #26 i singel och #16 i dubbel), blev resultatet av näst flest turneringar bland spelarna på quad-touren.

Tusen tack, 2017!

2018 kommer sannolikt att innebära betydligt färre turneringar (då försörjning måste säkras), men låt oss hoppas att glädjen med tennisen ändå fortsätter att utvecklas.
Allt för nu, över & ut!

Toulouse-Balma, FRA, 2017

Första turneringen som första-seedad i både singel och dubbel i södra Frankrike (dubbel i par med Becky Coleman (GBR)).
Efter många täta matcher, nya styvare, lättare hjul sedan augusti och bra träning under hösten, var förväntan hög på denna trevliga Futures-turnering.
I första omgången spelade jag avslappnat och fokuserat på den kalla och hårda banan och lyckades såväl placera som driva på bra (6-0, 6-0 mot Sarah Bocquet (FRA)).
I andra omgången väntade Alexandru Craciun (ROM), som jag besegrade i en tät match i Uppsala för några år sedan.
Dock visade det sig att mönstret med stor ledning från såväl Sardinien som Uppsala upprepade sig.
Efter litet trevande i första set (för mycket bollar mot mitten utan avsedd adress), slappnade jag av i returer och rörde mig bra bakåt i banan, samtidigt som attackerna var avslappnade med bra riktning.
Efter ledning 1-6, 6-1, 4-2 så blev mina returer mer spända och jag försökte alltför ofta med placerade forehandslice, men tyvärr i alltför spända lägen med låga, snabba bollar. Detta ledde tyvärr till semifinal-förlust 1-6, 6-1, 4-6 och att den efterlängtade finalen mot kompisen Séb Jance (FRA) gick om intet. Att sedan Séb fick kämpa hårdare än väntat för att ta hem segern, gav dock en skön känsla av en av mig välspelad semifinal.

I dubbeln med Becky spelade vi först två bra matcher med bra samspel och strategier med avslappnat loop-spel och vinklade attacker.
I finalen väntade det trots allt favorit-tippade franska paret Fraioli/Jance.
Vi började bra trots deras attacker på våra svagheter. Tyvärr blev det första setet en tät affär som vi förlorade 6-7.  Såsom tidigare, blev andra set set bättre när vi bytte spelsida. Attackerna mot oss blev svårare och 6-3 och ett mycket jämnt super-tiebreak lyckades vi med.
Tyvärr blev det även denna gång en aning stelt i täta lägen från min sida:
6-7, 6-3, 0-1(8). Femte täta förlusten i avgörande set på bara tre månader tog oerhört hårt.
Att spela med Becky är alltid både lärorikt och trevligt, men uppenbarligen behöver såväl serven som den mentala träningen och avslappnat/fokuserat spel under täta bollar ses över ytterligare.

Bra spel, men mycket tunga förluster. Man lär sig mer av förluster än av vinster, sägs det…
Tack än en gång, Frankrike (där jag trivs bra trots (is-)kalla tennishallar, förseningar och sena mattider)!
Bath Indoor, härnäst…
Allt för nu, över och ut!

 

Swedish Open, Uppsala, SWE, 2017

Lottningen detta år blev lyckad. Första bataljen var mot förra årets consolation-motståndare Christer Jansson (SWE).
Började bra, men förivrade mig litet för mycket och blev bitvis stillastående och andra stunder för velig i avsluten, 3-6 i först set.
I andra set spelade jag mer fokuserat, rörligt och avslappnat,  även på serve-returer, 6-2 till undertecknad.
I tredje och avgörande set, spelade Christer mer distinkt, vilket resulterade i 1-5 (0-40) innan jag vaknade och fokuserade utan att överarbeta. Jag kämpade mig tillbaka till 4-4 och jämna gem matchen ut, men förlusten 4-6 tog ont.

I dubbeln spelade jag och Becky Coleman (GBR) mot DiCosmo (ITA) och Green (GBR). Kul dueller, men för hårt spel för oss två blev 1-6, 1-6.

I consolation mötte jag sedan min dubbelpartner.
Där var det lättare att driva på bollen och skapa forehand-lägen. Vinst med 6-2, 6-2 värmde gott.
I consolation-finalen väntade min Nemesis från Sardinien, Nick Nobbe (GER). En jämn, hyfsat välspelad och spännande match var väntad och blev också resultatet… Fokus på höga forehand-cross var ordet för dagen.
Missade set-boll till 6-3 i första set, men tappade sedan tyvärr till tie-break och väl däri till 6-7(4). Lite för mycket svåra val i onödigt svåra lägen, tydligen…
I andra set var fokusnivån högre och servarna mot kroppen stabilare, 6-2.
I avgörande super-tie-break ledde jag med 5-2, men började tydligt spänna mig och försökte för ofta med låg forehand-slice trots stel handled. Lyft med backhand som landade i mitten var också alltför vanligt i tighta lägen.
Loopigt spel var bra bitvis även attacker på forehand-cross, men lugnet och stabiliteten svek mig.
Mentalt arbete väntar.

Tack för iår!
Allt för nu, över & ut!

French Riviera Open, Nice, FRA, 2017

Första året för denna drömturnering, åtminstone enligt upphovsmannen, den tidigare franske Paralympics-hjälten Michaël Jeremiaz.
Tenniskomplexet – skapat av Serena Williams tränare, Patrick Mouratoglou – är helt fantastiskt och granne med ett lika fantastisk hotell (med en pool formad som ett tennisracket).

Första omgången blev tyvärr mot svårast möjliga motstånd, världsettan David Wagner (USA). Tydliga 0-6, 0-6, men ett spontant ”Nice pushing” från David får anses som ett gott betyg och ett litet fall framåt.

I dubbel med Antonio Raffaele (ITA) spelade jag bättre än på länge, men synken oss emellan blev lidande av att vi inte spelade tillsammans tidigare (vad jag minns).
Mot världsettan David Wagner i par med förra veckans dubbelpartner Marc Mclean blev det för svårt trots bitvis både smart, djupt och faktiskt elegant spel. Jämnheten i spelet behöver jobbas på…2-6, 3-6.

I consolation mötte jag Marc Mclean (USA) igen! Denna gång med bättre balanserade däck och med litet ”möt-låg-slice-träning” innanför västen.  Således en mycket bättre och jämnare match. De nästan helt nya banorna passade mitt spel också.  Tyvärr räckte det dock inte hela vägen även om det var nära, 3-6, 4-6.

Fantastiska dagar med mycket träning med R. Green & J. Shaw (GBR) kompletterades med en ATV-tur till Antibes.
Vackert!
Ett bra första år för denna lovande  och potentiellt tourens bästa
turnering!

Allt för nu, över & ut!

Sardinia Open, ITA, 2017

Denna gång på Sardinien så började årets koncentrerade träning visa resultat (nåja) även på tävlingsbanan.
I första omgången väntade Nick Nobbe (GER), med liknande skada som undertecknad. Vid vårt förra möte förlorade jag tämligen tydligt (2-6, 2-6 eller dylikt vad jag minns). Denna gång så fokuserade jag på höga cross-slag och hårt körande med de nya magnesium-hjulen. Hårdare material kombinerat med dito lufttryck, gav resultat.
Jag hängde med OK i första set, men hans servande var för bra, 3-6.
I andra set och i början av tredje spelade jag som i trans, men bra rörelse, forehand-cross och djupa räddningar.  Det återstår att säkra serven, dock.
Efter 6-4 och sedan 3-0, 4-1 (30-30) i tredje blev jag dock för stel/ivrig i returer och började komma för tidigt till bollen.  Jag fick vika mig med 3-6, 6-4, 4-6..:-( Serve och retur var min black om foten…
Högre uppkast och bibehållet fokus för bli lärdomen denna gång.

I consolation mötte jag min dubbelpartner Marc Mclean (USA). Hans slice-spel var dock svårt. 1-6, 4-6. Ont om tid, med bollen lågt och hårt framför kroppen blev för svårt. Träning på just detta blev dock en tydlig lärdom härifrån.

I dubbel mötte vi Mika Ichikawa (JPN) och Andrea Silvestrone (ITA). Sannolikt ett högt, djupt och stabilt spel väntade.
Jag spelade i bakplan och körde som en furie, men tyvärr så resulterade det höga, frustrerande spelet också i att jag alltför ofta försökte skapa tryck eller vinkel ifrån bakplan, istället för att alltid lugnt lägga tillbaka djupt och vänta in en kort boll. Då ingen av motståndarna spelade aggressivt, hade detta varit optimalt. Nu blev denna ännu alltför oprövade strategi lite väl stressande trots, allt. Fina och långa poäng, men tvvärr tydlig förlust i kvällsmörkret, 1-6, 2-6. Bra lärdomar att ta med sig, återigen.

En fin ö med trevliga människor värd att återbesöka.
Allt för nu, över & ut!

 

Austrian Open, Groß-Siegharts, AUT, 2017

Ytterligare en turnering som firar 30 år detta år (tillsammans med bl. a. Swiss Open och Belgian Open).
Nu för första gången i denna österrikiska by, som bara fått lovord genom sitt engagemang för denna ITF2-turnering. Bybor såväl som högdjurs-politiker gav av sin tid för oss alla. Såväl landets vice-president som försvarsministern kom och tittade på spelet.
Tyvärr gjorde det regniga vädret att de redan innan vädret tunga konstgräsbanorna blev ännu tyngre och att bollarna mer påminde om vattenballonger under värmning vissa morn’ar.
Dock visade det sig att tidigare års aversion mot att spela här pga banorna, kom på skam en aning. Visst är banorna tunga – särskilt under och efter regnväder – men samtidigt så bidrar sanden som blandas ner i konstgräset till en högre studs än väntat vid toppade bollar, samt att det går att dra fördel vid spel med forehandslice, så vissa lärdomar kan man ta med sig vid eventuellt framtida besök till denna trevliga turnering.

Spelmässigt togs ytterligare några steg framåt. Första matchen mot Silvestrone (ITA) blev en repris på premiärmatchen i Barcelona Open, men denna gång så kom jag igång senare, då rörelsemönstret led av banans betungande konstitution. Efter långa, jämna gem trots 0-6 i första set så blev det andra mycket bättre, då jag bytte strategi till att spela mer avslappnat och djupt med forehand. Resultatet nådde dock inte till mer än 0-6, 4-6.
I consolation mot sommarens flertalige dubbelpartner Mitch McIntyre (CAN), blev början bättre fokuserad och även resultatet mer jämnt än senaste bataljen i Swiss Open.
Tyvärr var det fortfarande för många lösa returer och tveksamma backhand-attacker med placering av bollen i mitten, utan tillräcklig bestämdhet. Sannolikt för att rullstolsplaceringen lämnade mycket i övrigt att önska.

I dubbel spelades det mycket bättre (vanan trogen). Denna gång i par med en ny, väldigt trevlig bekantskap: den lokale österrikiske, flerfaldige Paralympics-hjälten Tomas Geierspichler (dock inom rullstolslånglopp).
Hans begränsade tenniserfarenhet kompenserades av en imponerande tävlingsinstinkt och snabbhet i rullstolen. Vi båda gamla uthållighets-hjältar (med 14 paralympics-medajler inom laget) kämpade hårt och slet till oss 2-6, 2-6 mot bröderna Laudan (GER). Detta via en hel del vackert spel och avgöranden från våra racketar, under parollen (med glimten i ögat) ”De unga börjar tröttna!”.

Rörelseträning för att skapa plats, tillsammans med offensivt forehand-fokus, noteras som hemläxa.
Tourens bästa spelarparty (denna gång med ett av de bättre coverband jag hört, TribU2), blir ett kärt minne.
Vad kan denna by bjuda nästa år månne, då årets samtidiga österrikiska mästerskap i ballongfärd, då utgör världsmästerskap? 🙂
Jag återvänder gärna… Då sannolikt med några extra dagar planerade, för besök i landets vackra och högkulturella huvudstad, Wien.

Allt för nu, över och ut!