Featured

Välkommen/Welcome!

 

Välkommen till beskrivningen av mina tennisäventyr!

Alltsedan Rioja Open 2015 skriver jag  mina inlägg på svenska, även om mången övrig information återfinns på engelska.
Det otroligt mångfacetterade språket fascinerar mig. 🙂

Welcome to my tennis adventures, in writing!

This blog handles my adventures and experiences on the UNIQLO wheelchair tennis tour, starting off with the Swiss Open in 2011. Note that there will be periods of inactivity on my blog, in-between the tournaments.

Ever since Rioja Open 2015, my posts are however posted in Swedish.
Please get in touch with me directly, if you don’t speak Swedish.

Annonser

Be’er Sheba Open, ISR, 2018


Den andra av två veckor i det enligt vissa förlovade landet, bjöd på ökenvärme, men samtidigt en mycket trevlig organisation (även om planeringen även denna vecka behövde litet hjälp på traven av en frustrerad nordbo.)

Maximal otur i singel-lottningen var melodin även här, där den lokale legenden Shraga Weinberg (ISR) väntade.
Jag rörde mig bra och hade en hel del minnesvärda returer och många vackra dueller mot vänsterspelaren, men tyvärr så ju hans styrka att nästan alltid få tillbaka bollen. Till slut missade en förivrad undertecknad.. 😦 0-6, 1-6.
Tyvärr ledde ett mindre startfält och kollegor som valde bort dubbel, till att consolation-matcher uteblev och att dubbelspel tillsammans Richard mest blev en formsak, trots ytterligare en finalplats.  Ett ihop-pressat schema (planering, någon?), gjorde att den sena kvällsmatchen inte blev något att minnas, trots fina möjligheter på stor center-court.

En intressant resa, som givit mer om man själv sluppit planera transport åt de internationella gästerna och faktiskt fått spela de antal matcher som är brukligt på ITF-tourens turneringar. Långväga gäster som kommer till synes i onödan pga bristande planering, blir inte alldeles sugna på att återvända, även om gästvänligheten faktiskt är svårslagen.

Allt för nu, över & ut!

Israel Open, Tel Aviv, ISR, 2018

Trots direkt-flight på ditvägen och bra förberedelser i kombination med ett lovande startfält, blev min lott den lokale, förre topp-10-spelaren Haim Lev (ISR), som specialiserat sig på utmärkta placeringar och spelförstörelse med sidskruv och stoppbollar. Tyvärr läste jag vinden litet dåligt (inomhusspelare lider av bristen på spel utomhus). Efter attacker på nät direkt efter egen serve blev det bättre, då jag hann med mer och kunde placera bollen förbi honom.
Hans låga, hårda servar och frustrerande slice-spel blev dock för svårt.
Efter 2-6 och sedan 3-1 och fördelsbollar till 4-3 i andra set, gav dock matchen och prestandan mersmak. Haim sade själva efter matchen att ”utan vind hade det blivit helt jämnt”. En klen tröst från en bra spelare, men samtidigt också ett tecken på att mer kan finnas att hämta, bara mina servar går in och returerna blir mer avslappnade och därmed mer välplacerade….

En enkel dubbel-vinst med 6-2, 6-0 över lokala förmågor tillsammans med Richard Green (GBR), bäddade för dubbelfinal mot Silva (BRA)/Weinberg(ISR).


I första set spelade vi utmärkt. Djupa returer och räddningar tillsammans med många låga bollar rakt på en till synes match-otränad Shraga Wienberg, gav resultat. I andra set försökte vi nog helt enkelt för mycket.
Vinden tilltog och missarna blev fler. 4-6, 0-6 kändes ändå som en taktiskt (delvis) mycket väl genomförd match.

I singel-consolation-finalen väntade, efter en WO, dubbelpartner Green.
Tyvärr fick endast andra set godkänt, efter alltför enkla servar och returer i första set.
0-6, 2-6 med bud på fler gem i andra set, trots arbetsam blåst.

Planeringen lämnar en del i övrigt att önska för värdarna för World Team Cup 2019, men en exotisk upplevelse med fina dubbel-poäng är inte helt fel.


Allt för nu, över & ut!

Cajun Classic, USA, 2018

Efter besök i hemstaden för jazz, blues och Missippi-deltat – New Orleans – bar det av till Baton Rouge, LA, där  super-seriesturneringen Cajun Classic  tyvärr bjöd på Heath Davidson (AUS) i första omgången, än en gång. Välspelat även nu, men det räckte inte (0-6, 1-6).

I consolation väntade Gary Luker (CAN) för första gången i singelspel. Många täta gem följde, men mina problem med marginalerna i vinden och hans stabilitet i placeringarna fällde avgörandet. 3-6, 2-6.
Det krävs uppenbart mer distinkta attacker vid lägen, mer svårläst positionering av stolen/kroppen och större marginaler för att inte ge bort poängen efter långa dueller.

I dubbeln tillsammans med förra veckans antagonist David Jordan (USA), mötte vi Ishikawa/Sugeno (JPN) som var alldeles för svåra, 0-6, 1-6.

Mycket träning på plats, vackra vyer och spännande besök i regionen, en fantastisk organisation och bland annat en Crawfish Fiesta, gör att denna turnering placerar sig högt bland favoriter, trots resultaten.

De första två utomhusturneringarna för säsongen är över. Dags att jobba in lärdomarna hemmavid.

Allt för nu, över & ut!

Georgia Open, USA, 2018



Efter livsnärande besök vid Little Rival Canyon National Preserve och De Soto Falls,

 

 

 

 

 

bar det av till en nystartad ITF1-turnering i Rome, GA och lovande bra banor på landets största tennisanläggning med 52 (!) banor.

Med eliten på plats (hög nivå med fast lottningsstorlek) krävdes kval in till huvudturneringen.

Där väntade David Jordan (USA), som jag för c:a 18 månader sedan förlorat oroande stort mot.
Denna dag ville dock annorlunda. Planen var (som oftast) att säkra avslappnad rörelse i bakplan och att skapa läge för forehand-slice, med hjälpa av pressat, toppat spel med vänstern.

I vinden blev det många svårbedömda bollar, men det skulle visa sig att den ihållande sidvinden och en stor portion tålamod skulle hjälpa mig. Många frustrerande, korta bollar med sidskruv hanns aldrig upp, men med bra rörelse, servar in mot kroppen och tålamod i returerna håll jag ut. Djupa bollar i hörnen gav resultat, särskilt som svar på attacker.
Efter drygt 4 (!) timmar på banan hade jag räddat två matchbollar vid 4-6, 6-4, 4-5, och ytterligare 4 i tiebreak från 2-6.
Resultatet 4-6, 6-4, 7-6 (6) signerar min bästa utomhusvinst i karriären.

Tyvärr, så gav inte detta de välkomna rankingpoäng som en sådan monstermatch vore värd. En rörlig, välspelad, men alltför svår match mot Heath Davidson (AUS) följde sedan i huvudlottningen (1-6, 1-6).
I dubbeln tillsammans med Pablo Araya (CHI), möttes kanadensarna Shaw/Luker. Vi spelade riktigt bra för att endast ha spelat tillsammans en gång tidigare och bjöd på riktigt underhållande spel med en del fantastiska vinnare trots 3-6, 1-6.

I consolation väntade tyvärr klubbkompisen Anders Hård som känner mina brister alltför väl och resultatet 0-6, 1-6 blev ett surt klimax på en annars fantastisk vecka.
En otrolig anläggning och trevliga organisatörer väl värda fler besök!
Se y’all again!
Nya lärdomar ledde till tester med och inköp av en ny styvare racket, för att förbättra djupt spel med avslappnade slag.  Detta bör resultera i mer press i attackerna tillsammans med ett tryggare försvarsspel.
Allt för nu, över & ut!


Bolton Arena Indoor, GBR, 2018

Blev lottad mot topp-10-spelaren Bryan Barten (USA) i första.
Hans välplacerade returer och generellt låga slice-spel gav inte mycket att orda över. Servar och returer är för enkla för att skapa det djupa, höga spel jag vill ha för att prestera. Några vackra bollar, och en vinnande hög backhand-volley, men annars var det snabbt över.
I dubbel mötte vi Green/Cox (GBR). Tyvärr lyckades jag inte, tillsammans med Andrea Silvestrone (ITA), att isolera Green hårda forehand. Tyvärr för många missar i andra set, av paret som inte spelat ihop tidigare: 3-6, 0-6.

I consolation blev det tyvärr en snabb affär mot Green (GBR). För enkelt placerade returer och lösa servar resulterade i 0-6, 2-6.
Bit ihop. Hem och jobba!
Allt för nu, över & ut!

Preston Indoor, GBR, 2018

Årets första turnering. Försäsongsträningens timmar var nästan dubbelt så många som heltidsåret 2017, så det lovade gott, även om de sista veckorna bjudit på litet fökylningskänning med några hellediga dagar för omväxlings skull.
Första matchen var mot min baneman från Barcelona, Andrea Silvestrone (ITA). Då blev det 3-6, 3-6 då. Nu blev det istället tyvärr anspänning trots planen att lägga djupa bollar och vänta på en kort för att sedan gå in med en välplanerad, pressad forehand-slice utåt hörnen.
Tyvärr så spelade vänsterspelaren bättre väntat och pressade mig till att lägga alltför många bollar i mitten efter räddningar.
Även om spelet var bättre och bollarna längre så säger ändå resultatet 0-6, 1-6 att strategin alls inte fungerade.
Förhoppningsvis skulle consolation-turneringen te sig bättre, i mer avslappnat läge.
Väl där väntade Gary Cox (GBR).  Vi möttes två gånger 2017 och har 1-1 med avgörande i super-tiebreak bakom oss. Efter 30 minuter på armcykel och en session hos lokale sjukgymnasten var det avslappnat och därigenom bra tempo i stolskörningen. Taktiken var till stor den samma som tidigare, då jag visste att för många korta bollar i mitten skulle straffa sig, trots att Gary spelar särskilt offensivt. Loppade placeringar utåt kanterna lönade sig tillsammans med tempoändringar via pressade forehandslice-attacker.
Första set flöt på bra då jag först experimenterade med två studs på returer (mer tid för mig), men sedan insåg att fördelen med mindre tid för mottagaren också fungerade bra, eftersom jag rörde mig rätt och var avslappnad.
I andra set spelade Gary bättre så från 0-2 fick jag arbeta i uppförsbacke nästan hela vägen, inklusive svåra underlägen i gemen: 2-3, 3-4, 4-5. Vid 6-5 fick jag litet luft och lyckades vinna: 6-2, 7-5. Märkligt, vad jag spelar bättre vid t. ex. 3-4, 15-40. Jag behöver hitta det avslappnade spelet mer generellt i spelet, helt klart. Inte bara vid underlägen.

I nästa consolation-match väntade Greg Hasterok (USA), förra årets topp-15-spelare och tidigare #5 i världen.
Forehand-slice fick göra skäl för namnet och de loopade placeringarna fungerade bra i början. Även serven fungerade bra mot vänsterspelaren.
Tidigare bästa resultat 1-6, 4-6 kom på skam när jag ledde 5-1 i första.
Sedan började han dock spela svårare med mer skruv och välplacerade vinklar, vilket gav mig mindre tid. Istället för att fortsätta på inslagen väg, finns en risk att det mer spända spelet blev nervöst, istället för att acceptera de välplacerade slagen för honom och bibehålla planen.
Tyvärr rasade gemen iväg, så 5-1 blev 5-7.
I andra hittade jag dock tillbaka och ledde med 4-1. Även här upprepade dock mönstret sig. Mina servar blev oftare på hans forehand, och resulterade i en sur förlust 5-7, 5-7 . Fem(!) tillfällen med 30-15 i andra set blev 30 lika, istället för 40-15 (Måhända ännu fler i första set). Detta måste hanteras, för att behålla fokus hela matchen igenom.
Karriärens bästa singelmatchen, får dock sägas, även om ytterligare träning på tighta lägen är nödvändigt. Särskilt mot bakgrund av de många tre-sets-förlusterna från fjolåret efter ledning i avgörande set.

I dubbel mötte jag och Richard Green (GBR), andra-seedade klubbkompis Anders Hård och James Shaw (GBR). Vi spelade vår bästa dubbel hittills tillsammans med många och långa dueller och räddningar, spel-förändringar och forehandslice-avgöranden. Tyvärr räckte vi inte riktigt även om spelet lovade mer än siffrorna 2-6, 3-6.
En utvecklande vecka, även om besvikelserna också finns där.
Det stora att ta med sig hem till träningen är dock att matchspelet börjar närma sig den nivå som träningen utlovar. Äntligen! Efter alla dessa år.
Nu väntar en än svårare turnering i Bolton inte långt härifrån.
Nu gäller det att omsätta lärdomarna i praktiken redan nästa vecka.

Tack för en bra vecka.
Allt för nu, över och ut! 🙂

Bath Indoor, GBR, 2017

Sista turneringen för året blev i den – redan av de gamla romarna – ockuperade kurorten Bath. Ett besök på de historiska baden och platsen där Mary Shelley skrev om Victor Frankenstein och hans monster lugnade sinnet inför bra spel.


Första omgången, mot brasilianske topp-15-spelaren Silva, blev bättre än väntat på det ypperligare banorna på Bath University:  många fördelsgem. Ett som till och med varade så länge att domaren tappade koll på tiden (längre än 25 minuter..). Dock behöver man ju vinna fyra bollar per gem. 1-6, 0-6.
Ett tips från kompis Anders Hård om fler forehandslice för attacker/ändrat tempo visar nog litet på att jag inte vågar spelar så avslappnat som jag behöver, när väl avgörande lägen dyker upp/jobbas fram.

I consolation mötte jag Gary Cox (GBR), som jag tidigare förlorat en tät tre-setare mot tidigt under 2017. Nu gick jag ut hårdare och placerade bollarna bra i första set, 6-2. I andra blev det tätare, 3-6, efter många servar som inte orkade över nät. I super-tiebreak var det återigen väldigt jämt, men denna gång lyckades jag (för en gångs skull) vinna, 6-2,3-6, 1-0(8).

I nästa match mot James Shaw (GBR), försökte jag tänkta på våra gemensamma värmningar i bland annat tidigare under hösten, där jag rört mig bra och attackerat med kraft, utan tveksamhet. Även om värmning är just värmning, så finns det något att ta lärdom av där. Jag hade gem-boll till 2-0, men längre än så räckte det inte mot topp-15-spelaren.

Ett fantastisk år med fokus på träning, nya förbättrade hjul och en lärorik vår i Frankrike/Tyskland/Tjeckien är till ända.

28 respektive 38 platsers förbättrad ranking (som bäst #26 i singel och #16 i dubbel), blev resultatet av näst flest turneringar bland spelarna på quad-touren.

Tusen tack, 2017!

2018 kommer sannolikt att innebära betydligt färre turneringar (då försörjning måste säkras), men låt oss hoppas att glädjen med tennisen ändå fortsätter att utvecklas.
Allt för nu, över & ut!